Det här med vad som räknas som ens första kärlek tycker jag är jättesvårt. För vad räknas som kärlek egentligen? Jag skulle då åtminstone inte räkna den jag var kär i när jag gick i förskolan som min första kärlek. För mig känns det inte riktigt som att man visste var kärlek var på den tiden. Så istället för att berätta om min första kärlek till en pojke, tänkte jag berätta om den personen som jag älskade allra mest som barn.

Det var min farmor. Tyvärr fick jag inte spendera mycket mer än sju år tillsammans med henne innan hon fick lämna jordelivet. Men jag vet att allt det som min fantastiska farmor gjorde för mig under de sju åren, har bidragit till att jag är den jag är idag.

Hon var verkligen världens snällaste, underbaraste, coolaste, roligaste, trevligaste, bästa farmor. Jag har inte ett enda minne av att jag nångång ens har varit det minsta irriterad på henne. Det fanns liksom aldrig en anledning till det. Hon ville verkligen alla människor väl. Hon var även en otroligt psykiskt stark person. Det vet jag. Och anledningen till det, det tror jag var att hon hade Jesus väldigt nära sitt hjärta.

Att vara med farmor var något bland det bästa jag visste. Hennes kärlek har betytt otroligt mycket för mig genom åren. Farmor var verkligen den personen som jag såg upp till allra mest som barn. Och trots att hon inte längre vandrar bredvid mig, är hon nog den personen som jag ser upp till allra mest än idag.