Rubiken borde vara "mina bästa vänner", för när jag tänker på mina "bästisar" är det inte bara en person, utan fem personer som kommer upp i mitt huvud. Plus några till, som jag uppskattar lite mer än alla andra, om man säger så. Men dom kan jag berätta om en annan gång.

Till att börja med skulle jag vilja presenta min goa vän Stina. Trots att vi bor 50 mil ifrån varandra, och fast vi sällan pratar i telefonen numera är hon verkligen en av mina bästa vänner. Jag har känt henne sen sommaren 2007, och redan från början trivdes jag otroligt bra i henne sällskap. Som sagt pratar vi inte med varandra särskilt ofta längre, men vi försöker träffas ett par gånger per år. Och under de gångerna hinner vi alltid skratta, prata, diskutera och ha galet skoj ihop!


Jag och Stina, Nyhemsveckan -08

Alva, det är en annan härlig tjej. Henne lärde jag känna när jag bytte fotbollsklubb till Gimo IF. Under åren som hon och jag spelade där tillsammans lärde vi känna varandra mer och mer, och vi blev bättre och bättre vänner. Hon är också en tjej som jag skrattar otroligt mycket med, och vi träffas lite då och då, dock inte så ofta som jag önskar. Men som sagt, hon är verkligen en grym vän!


Jag och Alva, hösten -09

Nästa helt underbara vän att presentera, Hårsta, är min räddare i nöden. Ibland undrar jag vad jag skulle göra utan honom. Han är helt otrolig. Jag har för länge sen tappat räkningen på alla de gånger som jag har vänt mig till honom när jag har problem. Alla de gånger som jag har varit så arg att jag inte vet var jag ska ta vägen, så ledsen att jag bara har gråtit, och gråtit, och gråtit, och så förtvivlad att jag helst av allt bara har velat gräva ner mig under jorden. Det är då han får lyssna på min skit. Och trösta. Som sagt, han är helt otrolig.


Jag och Hårsta på väg till Idre, sportlovet -10

De två sista vännerna som jag räknar som mina bästisar är mina galna vänner Mia och Sara. De träffade jag första gången när jag började mellanstadiet. Vi hamnade i samma klass. Vad jag minns var vi inte jättemycket från början, men ju mer tiden gick dessto mer och mer tid spenderade vi tillsammans. Under högstadietiden hade vi så sjukt kul ihop. Så kul undrar jag om jag nånsin kommer ha igen. Vårat gäng är verkligen det som jag saknar mest av allt från den tiden. Jag saknar alla våra tjejkvällar som alltid spårade totalt, alla våra flummiga shoppingturer och alla de gånger vi har varit på hockey tillsammans. Visst, vi träffas ju fortfarande ibland, men inte alls så ofta som förr eftersom att vi går på olika skolor. Men de kommer ändå alltid att vara som mina systrar.


Jag, Mia och Sara. Väldigt länge sen!


Mia, jag och Sara på en av alla våra tjejkvällar. Januari -10.


Sara, jag och Mia. Skolavslutningen -10.