Det är en textrad ur låten Be mine med Robyn. Just nu kan jag inte påstå att uttrycket matchar mig fullt ut, men jag har verkligen känt mig precis sådär för inte allt för längesen. Man tror att man aldrig ska kunna skratta igen, varje andetag gör ont. Allt man ser, gör, säger, för tankarna till en enda sak. Precis den saken man helst av allt bara skulle vilja glömma. Och det enda man frågar sig är varför?

Vid sånna lägen är jag så sjukt tacksam att jag får ha underbara vänner som alltid ställer upp för mig, och en Gud som har större planer för mig än vad jag någonsin kan ana.

Tack.